Varför måste alla människor alltid placeras in i fack? Så fort vi ser en människa bedömer vi dem genast efter vad de har på sig, hur de ser ut och på första intrycket. Det är inte ofta man ger någon en chans, liksom... Och när man väl har kommit in i ett visst fack är det svårt att ta sig ut. Jättesvårt. Ända sedan jag har varit liten har jag varit blyg och osäker av mig. Jag är väl undantaget som bekräftar regeln antar jag, för de som är bland de minsta i en stor familj (vi är 7 syskon, jag näst minst) ska väl vara väldigt framåt och säkra för att kunna få föräldrarnas uppmärksamhet? Well, not me. :P Jag drog mig väl tillbaka istället... Fast bara ute, inte inom familjen så att säga. På barntimman - förstadiet till förskolan - satt jag för mig själv i ett hörn och lekte, helt knäpptyst. Det var inte så att jag ville vara en ensamvarg på något sätt, jag var bara så extremt blyg! :P På förskolan och under början av lågstadiet ändrades det på något vis, jag fick bra kompisar (trodde jag då) och allt var bra. ^^ Så blev jag sviken av min första bästa kompis "för en annan", så att säga, och samma sak hände med två andra kompisar i mellanstadiet, och jag började dra mig tillbaka till mitt skal igen. Jag fick etiketten som "den tysta", fast jag egentligen inte alls ville vara det. Jag kunde bara inte ta mig därifrån, jag hade inte den självsäkerhet som krävs... Och i den åldern är allt svart och vitt. När jag skulle börja högstadiet fick jag en chans att börja på nytt, med en ny klass och nya människor. Det blev ändå så att jag hängde mig fast som en igel vid en tjej från min gamla klass som jag egentligen inte trivdes särskilt bra med, och så fick jag tillbaka min gamla etikett. Jag var allt annat än lycklig under mellan- och högstadiet... Sad but true :P
Så kom gymnasiet. Bara en från hela min gamla skola skulle gå i den nya klassen, ingen att klamra sig fast vid alltså! :P Och även om jag fortfarande var blyg ville jag verkligen ta chansen att försöka förändra mig själv och sättet jag levde på. Redan första dagen hamnade jag med en tjej som jag fortsatte vara med. Hon tog sig tid att gå under mitt skal och verkligen se vem jag är egentligen, och hon hjälpte verkligen till att bygga upp mitt självförtroende! Jag blev mer öppen och började trivas mer med mig själv. Hon var min räddande ängel, haha ;P Men allvarligt talat, jag vet inte vad jag hade gjort om jag hade gått igenom 3 långa år till utan att kunna vara mig själv för att jag vart så osäker. Sedan fick jag mer underbara vänner, och nu är jag lyckligare än vad jag någonsin har varit! :) Man har sina svackor förstås, men det har väl alla... ;P Det gäller bara att påminna sig själv om allt bra i sitt liv. 

Det jag egentligen ville ha sagt med allt det här är, var inte för snabb med att sätta en etikett på folk! Jag är själv väldigt snabb med att döma, men varför gör vi det?

Och to my beloved friends ;P  : älskar er :)

♥