Idag har det varit en dålig dag, en dag i stil med någon av de dagarna jag hade i höstas. Då allt kändes mörkt och tungt, jag såg världen som i en tjock dimma som aldrig ville skingras. Jag var sur på allt och alla. Framtiden kändes så... tom.
Jag hade en sådan dag idag igen då som sagt, men inte lika illa, men jag känner igen mig. Jag vill inte falla in i en sådan svacka igen! Inte nu, med våren framför mig och sommaren som väntar om två månader! Jag har inte tid eller ork nog för en sån period. Inte nu.

Men hur ska jag vänta mig att någon ska förstå när jag aldrig förklarar varför? På deras frågor svarar jag alltid standardsvaret "det är inget" fast det uppenbarligen är det. Ibland kan jag kanske inte ens själv förklara, men ändå. Jag är så jädrans dålig på att släppa in folk i mitt liv. Jag litar inte på många, men det är kanske inte så konstigt? Mitt liv har inte varit fullt av ärliga personer precis. Men hur kan jag vänta mig att andra personer ska öppna sig för mig om jag aldrig släpper in dem till fullo i mitt liv?

Jag antar att mitt humör idag beror på att jag känner mig så... otillräcklig. Det känns som att jag aldrig kommer att vara bra nog åt någon. Det jag inte vet är om de känslorna faktiskt är grundade på någonting eller om det bara är jag som får för mig saker och ting? Det förvånar mig inte i så fall! Samtidigt som jag vet att jag med mitt näst intill obefintliga självförtroende lätt nedvärderar mig själv så känns det ändå inte som att det är fallet nu.

Jag ber er inte att förstå - jag förstår ju inte själv.